Nations League har historiskt sett inte varit en turnering man brytt sig om speciellt mycket, inte jag i alla fall. Men det har ändrats radikalt, i samma takt som Sverige rasat på den internationella fotbollsrankingen.
Nu är turneringen något som faktiskt är viktigt för Sverige. Och jag tycker det är bra.
I slutet på juli sitter jag och sonen vid en stuga på Öland och njuter av sommaren, tid tillsammans och framförallt tid med varandra. Nedkopplade och närvarande. Det har varit mycket prat om fotboll. Delvis för att han ska börja sin egen karriär, om han vill det, och för att vi var på Sverige – Serbien i början av juni. Mycket snack om Zlatan – “hur kunde Zlatan bli bäst pappa?”. En enklare fråga att svara på än den om vem Zlatan är. Hur förklarar man vem Zlatan är för en sexåring?
En annan sak som ständigt är närvarande är känslan av att Sverige inte är en fotbollsnation I slag längre. Vi har fått båda våra fötter stukade. Samtidigt. Handlingsförlamade.
Det var känslan under sommaren, som den även varit de senaste 4-5 åren. Tristess, smolkigt och blytunga klumpar i magen.
Träningsmatcherna visade inget nytt
Vi fick under våren se några träningsmatcher med vår nya förbundskapten, JDT. Inget såg ut att ha förändrats. Absolut ingenting. Försvaret fanns inte där, vi fick ingen kontroll på Mittfältet och vi fick inte in den där jäkla bollen i mål. Det gick liksom inte.
Ångesten hos oss som älskar fotbollen var påtaglig. Lika påtaglig som euforin tidigare hade funnits där när läget har varit det motsatta. VM 1994 men också alla andra turneringar efter det. Vem minns inte Anders Svenssons stolpträff I Japan 2002, i åttondelsfinalen mot Senegal. Eller Zlatans berömda klackspark mot Italien I Portugal EM 2004. Vi har många fantastiska minnen att se tillbaka på och glädjas åt.
Men det har överskuggats av utvecklingen vi sett för det svenska herrlandslaget de senaste åren. Det är ett blytungt täcke vi har över oss.
Jag var djupt orolig över hur bortamatchen mot Azerbajdzjan skulle utveckla sig. Vi var ju där ett år tidigare och åkte på en pinsam förlust, som vi minns. Tyvärr.
När matchen började såg jag något som jag sett förut. Försvaret hade problem och det var oroligt varje gång som Azerbajdzjan kom med bollen I närheten av det svenska försvaret.
Men vi hade Viktor Johansson i målet. Han gjorde nog en av sina bättre matcher den dagen I Baku. Hans närvaro och snabba spelförståelse räddade Sverige från en förlust.
Vi hade även Gyökeres, Kulusevski, Isak och Elanga.
Offensivt så såg det jäkligt spännande ut. Det var något som hade släppt på mittfältet och i anfallet. Som om någon hade dragit ut en propp och all aggression och besvikelse hade formats till något kreativt , till något konstruktivt. Något häftigt.
Det var lite av en uppenbarelse att se det som de svenska stjärnorna gjorde där framme. Man såg att de trivdes med varandra, att de hade roligt på planen. Det var något jag inte sett på flera år i det svenska landslaget.
Och det är en förutsättning. Trivs du, presterar du. Presterar du, så trivs du.
Jag vet inte om JDT har gjort underverk med inställning och trivsel I laget, men något har ju hänt sedan den sista träningsmatchen i våras fram till matchen mot Azerbajdzjan I början av september.
Matchen hemma mot Estland på Strawberry Arena gick som den skulle och som vi faktiskt ska förvänta oss.
Vi spelade ut Estland. 3-0 I paus med bud på ett par mål till kändes jäkligt skönt, på ren svenska. Vi följde upp vinsten i den svåra bortamatchen med en stabil, tvärsäker och gjuten seger hemma.
Jag var själv på plats på Friends i början av juni när Sverige mötte Serbien en träningsmatch som slutade med en 3-0 förlust. Helt rätt och rättvist. Det var liksom väntat.
Därför känns det så skönt och befriande i det här gamla fotbollshjärtat att vi nu har inlett Nations League på bästa tänkbara sätt. Det är hoppfullt, det ser ljust ut och jag ser fram emot bortamatchen mot Slovakien i oktober.
Det hade jag inte gjort för ett par månader sen.
Jag vet inte om JDT har gjort underverk med inställning och trivsel i laget, men något har ju hänt sedan den sista träningsmatchen i våras fram till matchen mot Azerbajdzjan I början av september.
Vad vet jag inte. Men jag gillar det.
Vad du än gjort och gör JDT, så fortsätt med det.
Sverige som fotbollsnation behöver det. De svenska stjärnorna behöver det.
Jag ser fram emot att vi kvalar in till VM 2026 och EM 2028 där vi får se Isak, Dejan, Elanga, Gyökeres, Johansson, Sema, Saletros och alla andra i laget glänsa och göra sina bästa matcher någonsin.
För det kommer dem göra.
Trivs du så presterar du. Presterar du så trivs du.
Nu kör vi JDT!